• Nicholas Lundh

En analys över hockey-implosionen i Norrland.

I rollen som idrottskonsult försöker jag att ha ett så brett fokus som möjligt. När det kommer till ishockey så har jag mer erfarenhet som supporter än som spelare, då jag inte höll på särskilt länge med ishockey i mina ungdomsår. Jag var bättre på fotboll och satsade således på det istället. Jag har dock alltid intresserat mig för hockey och följt idrotten frekvent sedan jag var 6 år gammal. Att sitta på morgonen innan skolan, framför teven, för att få en glimt av hur gårdagens dåvarande Elitserien hade slutat. Brynäs är mitt lag. Med det sagt så är det egentligen också det enda laget jag har brytt mig om och kunnat relatera fullt ut till. Jag kan inte minnas att jag någonsin ”brytt” mig om ett annat svenskt lag. Jag har sympatiserat med diverse NHL-lag och ett och annat svenskinspirerat KHL-lag – men det har aldrig gått längre än så. Som sagt: Brynäs är mitt lag. Jag vill nu analysera konsekvensen för Norrländsk-ishockey i och med att Björklöven och MoDo inte fick chansen att bli uppflyttade till hockeyns finrum. Varför väljer jag då att nämna om mina sympatier för Brynäs i något som ska komma att bli en analys över ett av de största och mest omfattade besluten i svensk ishockeyhistoria? Jo, för att poängtera att utfallet inte har eller hade kunnat påverka mig överhuvudtaget. Min analys är inte gjord på känslor, utan på fakta: innehållande siffror. Vad är det då för siffror och känslor jag pratar om? Jo… Siffrorna baserar jag på de 52 omgångar som ska symbolisera grundserien i SHL. Normalt sett så finns det 2 lag i de mest norra delarna av Sverige: Luleå och Skellefteå. Långt där under kommer Gävle, som ligger i det sydligaste delarna av Norrland. OM det nu fortfarande räknas? Luleå och Skellefteå spelar 4 matcher mot varandra varje säsong, i regel. 2 hemma, och 2 borta. Logiskt än så länge va? Det är ändå 13 mil mellan städerna. 13 mil mellan deras kortaste resor. Kom ihåg det för det kommer att bli viktigt snart. I övrigt så har båda laget långa resor. Luleå har 73 mil till Gävle och 80 mil till Leksand. Lag som ändå ska betraktas som nära. Oskarshamn som slutade sist ligger 123 mil från Luleå. 110 mil från Skellefteå. Leksand ligger som jag tidigare nämnde 80 mil från Luleå och 66 mil från Skellefteå. Vad tror ni hade hänt om de två lagen bytte plats med MoDo och Björklöven? Avståndet mellan Luleå och Umeå respektive Luleå och Örnsköldsvik är 23 kontra 36 mil, på ett ungefär.

Det är en avsevärd skillnad! Tänk dessutom Skellefteå som har ännu närmare, faktiskt 14 mil kontra 25 mil. Det går ju inte att jämföra med de 80 och 123 milen som det är till Leksand och Oskarshamn. Om de sämsta lagen i SHL säsongen 2019/2020 HADE bytt plats med de som gick bäst i Hockeyallsvenskan under samma år så hade Luleå och Skellefteå, resemässigt, varit de största vinnarna. Men även MoDo och Björklöven hade fått rejäla lättnader i sina resebudgetar. Framförallt hade norr-lagen sparat tid. Dyrbar tid som hade kunnat läggas på träningar, istället för resor bestående av flyg och buss med otaliga hotellnätter. Givetvis hade varit jobbigare för de sydligare lagen i serien. Malmö och Växjö, även Ängelholm hade fått det påtagligt jobbigt. Det hade garanterat påverkat deras spelare, även om dessa är proffs. I Sverige är elit-idrottare i regel bortskämda med avstånden. I KHL flyger man över diverse tidszoner när man ska spela bortamatcher i den andra sidans ”conference”. Klimatsmart? Antagligen inte. En verklighet? For sure. Min analys tyder på att Luleå, SAIK, MoDo och Löven hade sparat in massor av tid och pengar på att de sistnämnda flyttades upp. Även om det råder en konkurrens-situation och rivalitet mellan lagen och samhällena så hade det fortfarande bidragit till publikintäkter och även högre prestation från lagen – då ”man inte kan torska mot ärkerivalen hur som helst”. Jag tror också att fler spelare hade letat sig uppåt i landet, vilket hade kunnat bidra till att göra ett glesbefolkat Norrland attraktivt även för andra svenskar söder om Gävle. Jag frågade en kompis med anknytning från Burträsk, vid Skellefteå, vad han tyckte. Svaret lät något i stil med: ” MoDo får gärna gå upp, men Löven kan dra åt helvete!”. Han betonade efteråt att det var ”typ” ett skämt, men att det fanns en påtaglig rivalitet mellan orterna fortfarande. Efter att ha hört mitt resonemang och att publikintäkter och uppmärksamheten hade kunnat göra gott, så kunde han hålla med mig om att det faktiskt skulle vara viktigt och bra för orten/orterna. På samma sätt som ingen Brynäsare önskar Leksingar lycka, så vill man ändå vara i samma serie och möta varandra för att det är det som kan driva laget framåt och locka fram det bästa – oavsett vilket lag man håller på. Det är derbyn och rivalitet som sporten bygger på. Båda derbyn och rivalitet är något som Norrland nu blir ”rånade” på. I andra sporter ser man hur det påverkar att lokalkonkurrenten inte är kvar i samma liga. När Glasgow Rangers blev nedflyttade i den skotska fotbollsligan blev det promenadsegrar för Celtic år efter år. Fansen tyckte att det var jätteroligt att vinna ligan såklart, men vad blev konsekvensen? Jo, Celtic behövde inte längre vara lika bra. De hade inga lockande derbyn som kunde dra storpublik. ”Old firm” som derbyt kallas med Rangers, uteblev och så också publiken. Även fast man var nummer 1 så var man inte längre lika attraktiv. Celtic slutade attrahera storspelare. Innan spelade ändå Henrik Larsson, John Hartson, Chris Sutton och Neil Lennon med flera i klubben. Helt plötsligt är den mest kände spelare Tom Rogic? En australiensare. Kom igen…

Min poäng är att, oavsett vilken idrott det rör, så behövs det rivalitet och derbyn. Det finns ytterligare en aspekt som jag tycker är lite speciell. Aspekten som rör uppflyttningsmöjlighet. I Sverige har vi ingen stängd liga. Det är inte som i NHL eller KHL, där man mer eller mindre köpt in sig, utan i Sverige finns alltid möjligheten att kvalificera sig uppåt eller degraderas nedåt. Jag köper att man väljer att ställa in hockeysäsongen i och med COVID-19-virusets framfart och smittorisken. Men jag köper inte att det vinnande laget, Björklöven, inte får någon form av belöning för att de faktiskt har VUNNIT en grundserie. MoDo blev tvåa i grundserien. Det behöver inte betyda att dem ska ha en plats mer än exempelvis Timrå. Men det bör prövas ordentligt innan ett förhastat beslut kommer. Jag säger inte att förbundet har fattat ett skitbeslut, men jag vill att man ändå prövar om beslutet, då jag tycker att det saknar några grunder: 1) Man har aldrig tidigare varit med om liknande situationer. Att den ena dagen tycka att det är fine att lira hockey, så länge det inte är människor där – till att nästa dag stänga ner skiten och ogilla en hel säsong utan att ge någon fördel till de som har vunnit? Hm… 2) Leksand och Oskarshamn får fortsätta, oprövat, i hockeyns finrum, trots en mindre lyckad säsong? Var finns konsekvenstänket?

Jag vill poängtera igen att jag sympatiserar med BRYNÄS. Vill alltså inte missgynna något lag, utan bara bena ut allting. För Brynäs hade det geografiskt varit bäst att Timrå och Leksand fick de två platser. Kom ihåg det. För vad blir konsekvensen nu för lagen som vann hockeyallsvenskan och skulle göra slutresan mot SHL? 1. Jo, att SAIK (Skellefteå AIK) plockar över MoDos bäste spelare som gjort över 70 poäng i år och slagit rekordet i serien. 2. Att resorna blir precis lika långa, tidskrävande och dyra som vanligt. 3. Att Luleå inte ens fick tillgodoräkna sig som mästare trots att dem vann grundserien i överlägsen stil.

Istället för att få chansen att bygga kontinuitet i norr som skulle kunna ändra om ett helt samhälle med arbete, attraktiva idrottsmöjligheter och framgång – blev det istället magplask. Viruset är givetvis den eller det som är orsaken – men vissa beslut kan jag tycka är lite knepiga när säsongen nu är över och ingen vann. Utom Oskarshamn och Leksand. 2020-03-18 av Nicholas Lundh


0 visningar

© 2019 by LUNAGO

KONTAKT

Telefon 076-0075855    /     Email: info@lunago.se

  • White Facebook Icon
  • White Twitter Icon
  • White YouTube Icon
  • White Instagram Icon